Göteborgsbandet Zimmer Grandioso påstår sig ha hittat hem med sin tredje EP, men musikaliskt testar de fortfarande flera olika uttryck utan en tydlig egen enhetlig profil. Det är lätt att förstå, för de hanterar sina olika riktningar med elegans och driv, som den medryckande och riffstark rockgrooven i Full of Love, som gjord för publikkontakt och luftgitarransatser. Kvaliteten i saxofondrivna och rockstompiga Waiting for the Night to End – sannolikt den allra snyggaste Phil Lynott-låt som Phil Lynott inte skrivit – är lika hög. Det är snyggt och bra, men det är också ett slöseri med Zimmer Grandiosos hemliga vapen.
För Hampus Högdahl hyperkänsliga sångröst är något väldigt stort och viktigt, och den är underutnyttjad i de rockiga sammanhangen. Men i EP:ns avslutande stora ballad Let Me Down pt 2 får rösten allt utrymme den förtjänar, och det är uppenbart att det är där bandets framtid ligger. Hans sentimentalt storslagna sång låter här som en lyckad korsning av The Associates-Billy Mackenzie och Marlon Williams, och med sin ödslighet och Twin Peaks-gitarr är det en helt fantastisk ballad. Låt oss återkomma till den när vi summerar årets bästa låtar så småningom, och med jämna och täta mellanrum fram till dess.
