Mitt i deras vänligt punkiga DIY-krånglande finns stunder av fina avvägda vokalharmonier och glasklar handklappspop, till exempel i refrängen till inledande Clouds. På andra ställen är de mer utstuderat arty, som i låten med samma namn som bandet och i den knyckigt hemgjorda artfunken River, som handlar om att oroa sig för att få sin båt stulen av grannen. Precis som merparten av i sådana stunder låter det ljust spontan, och åtminstone delvis improviserad och charmerande ofokuserad. Det är ingen slump att de lyfter lokala Glasgowförebilder som The Pastels, medan Jimmy’s Waltz går att associera tillbaka till Young Marble Giants.
Dog Park, I Quit och Hot Real Estate är mer taggigt aggressiva, där tappar Water Machine en del av sin charm, men med singeln Tiffany – en fin wimp-popig discobagatell om att flörta genom att erbjuda en dansant liten sång till den man haft en bilkollision med – vinner de tillbaka den igen, med råge.
