Victoria Skoglund har man brukat hitta i Audrey och Mire Kay, men som Viic Woods har hon tagit sin egen individuella väg först med en EP för ett par år sedan och nu med sitt debutalbum. Även om hon lyfter fram förebilder som Weyes Blood och Angel Olsen har hon redan från start ett eget uttryck. Det är känsligt och sprött, med stark personlighet och dito starka melodier.
Victoria Skoglund vågar både viska och väsnas, och när saker behöver få ta sin tid har hon gott om tålamod till exempel i den vackert långsamma Viljan och spröda mellanspel som …Sometimes Seemingly Eternal. Skulle det behövas tre minuters atmosfärskapande innan trummorna får komma in, som i inledande Wasted All Those Years, så är det så det är, även om de knappt hinner över tröskeln innan låten är slutförd.
Men hon tvekar inte heller för varken popigare stunder som Silent Spring och snygga Not Impossible, som båda ändå har samma dämpade grundkaraktär. When, Now har visserligen en tung malande bas, och kan liksom albumets mest kraftfulla låt Stone and Water vara en förklaring till Just där går det att förstå varför somliga har velat beslå henne med etiketten ”goth”, men även om det finns ett inneboende mörker över hela albumet är det oftare ett djupt och innerligt vemod med klar melodiska karaktär.
Med Unravel Time vill Viic Woods ifrågasätta föreställningar om linjär tidsuppfattning för mer okonventionella tolkningar om en annan rytm och ett större tålamod. Men för den mer traditionellt tänkande funkar den utmärkt som en stämningsfull popskiva med många bottnar och både omedelbarhet och komplexitet.
