När PNKSLM förra året gav oss en andra chans att uppmärksamma Londonbandet Vegas Water Taxi (som egentligen föredrar att använda enbart gemener i både bandnamn och titlar) var det en trevlig bekantskap som gav mersmak, men det skvallrade inte om den strålande utveckling bandet stod inför.
Med klingande The Byrdsgitarrer mitt i skränig gitarrindie redan i inledande Brat Summer leder associationerna i riktning mot Teenage Fanclubs Bandwagonesque. Andra tunga referenser är The Lemonheads allra finaste slacker-americana-pop, bland annat i Chateau Photo med stilfulla kombinationer av pedal steel, elektriska gitarrer i briljanta popmelodier med texterna proppfulla av smakfulla lakoniska iakttagelser och detaljer.
Ozempic (Celebrity Weight Loss Anxiety Blues) som hade glänst på ett Pavement-album är grym i sin karaktärisering av lyxproblem (”When you were counting crows I was counting calories”), och ännu skarpare är medelåldersporträtten i luftiga Birkenstock.
”She’s a cocain queen from the oat milk scene,
He’s a postpunk man, from a postpunk band.
Drink natural wine in Birkenstocks,
And they’re running out of time on every clock”
Jamie XX är en sorgesam vädjan om att bli älskad, och hos Vegas Water Taxi är Jolene dels en helt egen americanalåttitel och dels namnet på baristan hos på en kaffekedja med kaféer både i Finsbury Park och Milton Green. Annars finns mest americanatendenser Jerry, en uppåtkick med både funkiga trummor och konfrontativt gitarrsolo som trängs med pedal steel och till och med en fiol.
Tillsammans gör det Vegas Water Taxi till ditt nya favoritband.
