Viagra Boys - viagr aboys

Shrimptech Enterprises

BETYG: 5 av 6

Att det är spretigt är liksom själva grundförutsättningen för Viagra Boys. Enskilda låtar drar i ett antal olika riktningar samtidigt, så som de alltid gör, texternas budskap slår och smeker i samma rörelse, och som helhet spretar bandets fjärde album i galet många riktningar. Så har det alltid varit hos Viagra Boys, och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara.

Sebastian Murphy är unik och oefterhärmelig, och en central faktor för den oförutsägbara riktningsvariationen. Ena sekunden är han mjukt resonerande, nästa sekund hårt attackerande, och i Dirty Boyz visar han upp ett stånkande och stönande värdigt självaste Lux Interior. I Best in Show Pt. IV låter han snarare som en ung och speedad William S Burroughs när han fabulerar rövarhistorier om att ta över mentalinstitutionen över suggestiv bas, intensivt handklapp, gitarreffekter och udda läten. När sedan en no wave-saxofon som från en återuppstånden James Chance tar över har det redan spårat ur fullständigt och fantastiskt.

You N33d Me är ren briljans i sin kombination av dels rättfram och medryckande fyrtaktsintensitet ur LCD Soundsystems hemliga receptbok, dels intressanta fakta om "World War II and other… things" och dels en psykedelisk gitarrexcess som hade varit extraordinär till och med på The Stooges Fun House.

Andra toppar här är Store Policy med didgeridoo och The Bog Body, som är inte bara en berättelse om hur Sebastian Murphy flickvän äts upp av svartsjuka på ett arkeologiskt fynd i en mosse - den är också en spretig rocklåt i Cortex anda, åtminstone i sina rakare faser. 

Angreppen på konspirationsteoretiker på förra albumet var lika brutalt raka och skarpa som konsekventa, och de finns här också i något mer introvert och mer subtil form, och ofta riktade mot nyandlighet och new age-flum. Med mördande oneliners som "I seem like such a bitch/ When I talk about Swedish politics." är till exempel Uno II en inte helt ironisk låt om krämporna hos Sebastian Murphys åldrande hund, och samtidigt en taskspark på mem-konspiratoriker.

Är då allting gott i Viagra Boys-lägret (eller rättare, är då allting tillräckligt vrickat)? Nja, något enstaka orosmoment finns här. Att de oftare än tidigare hänfaller åt något mer konventionellt än de brukat är i sig inget problem. Tvärtom, relativt lågmälda och vemodiga Medicine for Horses gör sig fint i sammanhanget, och River King är rentav en pianoballad och en fin kärlekslåt till fästmön, som "stepped on me with your big boots."

Men vid ett par tillfällen hänfaller de åt det där enkelt hittiga i att spela enkla barnramsor med tuffa mellanstadieriff (tänk en infantiliserad Joan Jett). Waterboys tar sådana musikaliska genvägar, och även om versernas monolog i singeln Man Made of Heat är fullständigt sanslös (till exempel kommentarerna om "your mum's OnlyFans") är refrängens riffande banalt och för Viagra Boys under par. 

Det är omöjligt att föreställa sig att det skulle vara försök till kommersiell anpassning - jag menar, det är ju ändå Viagra Boys vi pratar om här. Så vi kan väl anta att det bara är effekten av stunder av lathet och nonchalans, egenskaper som vi ju egentligen älskar hos Viagra Boys. Då kan vi bortse ifrån sådana lapsusar och fortsätta lita på det här bandets fullständiga opålitlighet.  

Av Patrik Forshage

25 april 2025

Skivrecension