Tracey Nelson är ett förivrande namn på ett projekt. Är det någon av Willie Nelsons söner som gett ut ett soloalster? Nej, aliaset tillhör New York-baserade Austin Noll, och även om Tracey Nelson är ett relativt obskyrt namn än så länge har musiken potential att nå ut till en större publik. Austin Noll sjunger som en sympatisk Ryan Adams och musiken drar också åt det hållet – indierock med countryinfluenser som ingen som gillar Adams eller Conor Oberst lär ha något emot.
Soundet är somrigt och inbjudande med akustiska gitarrer, fioler och munspel och ett lagom rockigt lager ovanpå. Bandet spelar härligt svajigt i ett litet studiorum och svajet ihop med Nolls grötiga och lite ostadiga röst är förtjusande. Ibland påminns man om älskade, älskade Silver Jews just tack vare blandningen av indierock och country och den lösa tajmingen. Ingen kan skriva som David Berman, men Austin Noll är också bra i sina vemodiga, självbetraktande och ibland självironiska texter.
Slutligen omslaget, en festligt rockande Hacke Hackspett som Lasse Åberg hade kunnat måla. Kul!
