Föreställ dig att Joel Alme gör ett smäktande coveralbum, men avstår från att sjunga själv och istället ställer Lasse Lönndahl framför mikrofonen. Det skulle bli fantastiskt, men det skulle inte bli lika fantastiskt som när Richard Hawley gör just så med charmören och gentlemannen Tony Christie.
För vi ska inte missta oss. När Richard Hawley gör skivor gör han Richard Hawley-skivor, vare sig det är i eget namn eller som demonproducent här och bakom A Girl Called Eddie för ett par år sedan, och kompromissar inte med vare sig sina smörigaste croonerböjelser, sin klassiska rockabilly eller sin extrema lokalpatriotism. Och även om Tony Christie inte kan räknas in bland de stora sångarna – han blir till exempel överkörd av jämnårige konkurrenten Tom Jones – är han en alldeles utmärkt vokalartist, som förvandlar Arctic Monkeys- och Human League-covers till eviga örhängen och Pulps Born to Cry till en bortglömd Roy Orbison-hit.
Det han saknar i djupare känslor och närvaro kompenseras mer än väl av Tony Christies hyperprofessionella framföranden över körer som är Mills Brothers rätt av, stämningsfullt muterade trumpeter, stråkar som dryper av flott och arrangemang storslagna som gnistrande sagoslott.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
