Och….

Thee Headcoatees – Man-Trap

Damaged Goods

The Hives, säger du? White Stripes? Båda banden knäböjer vid Billy Childish altare, eftersom de har har sina respektive kompletta sound att tacka honom för och är beredda att göra det offentligt och återkommande. Faktum är att det inte går att överdriva den betydelse som Billy Childish haft för den samtida och och tidlösa garagerocken sedan mer än 40 år. 

Vad han än kallat sina band – Thee Milkshakes, Thee Mighty Caesars, CTMF, The Buff Medways, The Chatham Singers och ytterligare en uppsjö bandnamn – börjar och slutar hans sound alltid i The Downliners Sect och i The Sonics (lyssna bara på tjuten i briljanta And the Band Played Johnny B. Goodeoch Sally Sensation) med avstickare i årtionden av väsnande garageriktningar från Bo Diddley via Tav Falco och Wreckless Eric till The Nomads. 

Härom året dammade han av Thee Headcoats efter 20 år, och hos dem har inget mattats av. If People Don’t Like It (It Must Be Good) är en programförklaring så god som någon, full av gormande i billiga mikrofoner, intensiva slammertrummor och distad slarvgitarr via en Elpico AC55-förstärkare med renoveringsbehov och enligt uppgift The Ken Hollis Ballroom Orchestra som tidigare ägare.

Men den verkliga manifestationen heter The Friends of the Buff Medway Fanciers Association, som för övrigt en återanvändning av ett av den långa rad av bandnamn han prövat. Där sammanfattar Billy Childish livets väsentligheter om punk rock r’n’b och ”what an English gentleman of rock’n’roll should dress like”, beskriver sina musikaliska ideal som ”one chord is good, a second is alright, three is a crowd, four will end in a fight.” och avrundar alltihop med ett nöjt ”Absolutely splendid!”

Avslutande Modern Terms of Abuse är släpig garagerock skitigare än de mesta, och efter att ha rundat av The Sherlock Holmes Rhythm ’n’ Beat Verbacular dyker den upp I en andra version på Thee Headcoatees parallella album Man-Trap. De började på 1990-talet som Thee Headcoats bakgrundssångerskor, men behövde på den tiden givetvis få stå på egna ben och nu göra en samtida comeback efter 26 års bortavaro. 

Med Childish och The Headcoats som kompband och James Taylor på orgel just i Modern Terms of Abuse fördelar bandets fyra medlemmar leadsången jämt mellan sig, helt obekymrade om den status som Holly Golightly – vars självsäkra amerikaniserade uttryck lyfter till exempel den ödesmättade Fire in the Mountains – byggt upp på egen hand sedan sist. 

Bland de tydligaste garagereferenserna märks spåren av Farmer John i Jim Bowie, och Signals of Love.har exotiserade Stranded in the Jungle-antydningar. Dessutom fyller de på med ett knippe rena covers bland annat av Dead Moon och en lite onödig Paint It, Black. De hinner med två strålande garagerockvarianter av The Ramones, båda lika angelägna och med samma tema. Särskilt The KKK Took my Baby Away får en egen prägel, med Thee Headcoats som muntra Hey Ho!-utropare. He’s Gonna Kill That Girl är en inte oproblematisk kärleksaffär mellan garagerocken och girl group-traditionen. När de rundar av i stenhårda The Money Will Roll Right In är det kanske mer punk än garagerock, men vem är väl jag att klaga? 

Thee Headcoats och Thee Headcoatees? Ett äktenskap skapat i garaget!