Första spåret Witness börjar med ett snyggt och luftigt akustiskt sväng mitt emellan Havalinas och tidiga G Love & Special Sauce, med handklapp och en fet kontrabas som tyngsta rytmbärare, och sedan klampar ett köttigt djupt rhythm’n’blues-blås in och gör det ännu saftigare. Det är alldeles strålande, så pass att man undrar om inte bröderna Wood bränt sitt bästa krut direkt med sitt inledningsspår.
Men den farhågan glömmer man snabbt. Puff of Smoke är ett äventyr från början till slut, med kontroll och spontanitet i alla sina variationer. Titelspårets återhållsamma charmerande västindiska nyanseringar leder liksom milda Money Song tankarna till Pokey Lafarges calypso, och fyndiga Pray God Listens (”to the band I’m in”) klingar kubanskt.
Där spelar Jano Rix piano med ena handen och sträcker sig in i pianot för att dämpa strängarna med andra. Han är en multiinstrumentalist känd för att till exempel spela keyboards och trummor samtidigt, och hans piano envist sneglar åt Professor Longhairs håll medan till exempel hans trasigt distade Fender Rhodes har en central roll i vintagegospeln The Trick. Men den som ligger bakom det karaktäristiska strålande funkiga svänget är framför allt lillebror Chris Woods på kontrabas, som med jazzig intensitet gör allt den kommer i närheten av groovy. Det ger sångaren och storebror Oliver Wood en stabil grund för sin flyhänta akustiska gitarr som plockar deltablues lika ledigt som han jammar västindiskt.
Puff of Smoke är ett synnerligen underhållande album, och besvikelsen som uppstår för den här skribenten när man inser att inser att man sen till festen och upptäcker The Wood Brothers först nu vägs upp av glädjen i att ha åtta tidigare skivor i deras namn att gräva sig tillbaka genom.
