Hur gick det för alla de där banden som ville vara The Velvet Underground för drygt 20 år sedan. Well, inget av dem blev The Velvet Underground, hör och häpna, inte ens det här LA-bandet som till och med anammade ett av Velvets avlagda tidiga bandnamn. Ledda av Bobby Hecksher hade de sin kvarts berömmelse när de tillfälligt var signade till Mute, men sedan harvade de tröstlöst på utan att alls göra några avtryck.
I sin besvikelse grävde de ned sig i alla tänkbara typer av psykedelia, och Hecksher var nog på väg att byta läger till The Brian Jonestown Massacre ett tag. Men på kuppen hittade de ett mer personligt psych-sound där deras egna former av drones inte var så uppenbart kopplade till Lou Reed/John Cale/Doug Yule.
Till The Warlocks 14:e album (!) skrev Bobby Hecksher alla låtarna på en och samma dag, men det blir faktiskt inte alls så monotont och likaljudande som man hade kunnat befara. I inledande It’s A F****d-Up World har de nog snarare sytt ihop två separata låtar – en drone och en helt annan psychballad under en och samma låttitel – och här finns en bred variation.
You Can’t Lose A Broken Heart är rent strålande, och börjar som lite vek The Libertines-pop och larmar sedan på kraftfullt och suggestivt som det anstår ett sexmannaband med (för) många kompgitarrister, medan We Are All Lost är förvirrad men fin psykedelia i Bevis Fronds anda. A Duel Between You and I är en rentav Barrett-excentrisk liten popsång, och även om de unnar sig att runda av med totalt nästan 15 minuters först Don’t Blame It On the Band och sedan Don’t Blame It On the Jam finns det verkligen ingen anledning att leta syndabockar för det här fina albumet.
