Nästan vem som helst kan slänga ihop ett underhållande coveralbum av välkända favoritlåtar och några uddaspår, i synnerhet om man kan skramla ihop en allstar-uppställning artister att sjunga dem. Beroende på vad man tycker om originalspåren och om sångarna fastslår man som lyssnare noveltyvärdet, försöker lägga något favoritspår på minnet eller i en lämplig spellista med favoritcovers, och sedan går man vidare och ägnar det inte mycket mer uppmärksamhet.
Glöm den rutinen just nu. För fundamentet i kollektivet The Hope Singers är en av landets mest kreativa och frisinnade musikaliska krafter, Karl Jonas Winqvist. Han har under det senaste halvåret redan hunnit ligga bakom ett par instrumentala album med The Second Hand Orchestra och ligga bakom James Yorkstons samarbete med Nina Persson och Johanna Söderberg, men ännu är han inte mätt.
Med samma nyfikna och otyglade folkpoputtryck bjuder hans musikerkollektiv här in en lika brokig och multibegåvad parad av vokalister för ett brett urval sånger som sannolikt inte nödvändigtvis är deras gemensamma favoritlåtar allihop, men definitivt låtar som gör sig utmärkt i deras musikaliska universum. Han konstaterar i pressmaterialet att samtliga sångare som stod på på bandets önskelistan tackade ja, och att de till slut fick till alltihop trots ett till synes omöjligt pussel av allas egna turnéer och äga inspelningar. Redan det är värt en applåd.
Arrangemangsmässigt är The Hope Singers tredje album, tio år efter duetten, kanske något mer konventionell och till synes mindre improviserand än hur kollektivet brukar förhålla sig i The Second Hand Orchestra. Men bredden i deras organiska uttryck finns där, med allt från den distinkta Hi!-soulrytmer när Bror Gunnar Jansson sjunger Patti Smiths Free Money i mjuk subtil soulform. Lika soft och övertygande är The Clashs vapenvägrarhymn The Call Up tillsammans med Mariam the Believer, och The Lunatics Have Taken Over the Asylum är till och med mer aktuell idag än när Fun Boy Three först gjorde den för att kommentera Thatcher-eran. Med Bonanders lugna sångbehandling och dova blåsinpass (och kan det vara en såg?) är den en av albumets viktigaste låtar både musikaliskt och tematiskt.
Frida Hyvönen fyller World Partys Take It Up med mjuk och levnadsglad värme, och Klara Goligers eleganta ansats mot Lina Langendorfs basklarinett i Culture Clubs Karma Chameleon är rent bedårande. Här hörs också bland många andra Rebecka Törnqvist och Jens Lekman liksom The Second Hand Orchestras egna Viktor Brobacke och Emma Nordenstam, och i en Taylor Swift-cover med dubantydningar även Karl Jonas själv.
Men essensen i The Hope Singers hela väsen fångas allra bäst i den känsliga Hurray for the Riff Raff-tolkningen, som är präglad lika mycket av Nicolai Dungers unika rösthantering och av det särpräglade organiska uttryck som är The Second Hand Orchestras. I den sortens kombination ligger genialiteten.
