Steve Diggles banala solon och distade gitarrsound är en omedelbart igenkännlig identitetsmarkör – den låter Buzzcocks från skivans första ackord, och särskilt mycket i introt till Just A Dream I Followed. Men han har också tagit över sångmikrofonen efter salig Pete Shelleys frånfälle 2018, och dessutom axlat hela låtskrivarbördan, och ingetdera låter det minsta Buzzcocks.
Somt är trögt och tungfotat, som den vederbörligen betitlade Heavy Street, och annat är ofokuserat och utdraget, som Long Lonely Night Trip. Men på det hela taget är låtmaterialet faktiskt på flera ställen piggare och mer nyanserat än de flesta band som försörjer sig på nostalgiscencen, till exempel snabba Poetic Machine Gun och R.E.M.-wannabeen Jesus at the Wheel.
Att han med sin sång har uppenbara Bowieambitioner – kolla One of the Universe, till exempel – utan att faktiskt någonsin ha haft någon sångröst alls att tala om ställer till det, lite extra dessutom eftersom sången mixats högt över allt annat på hela albumet. Men inte ens det är riktigt anmärkningsvärt, han hade fortfarande kunnat komma undan med en sympatiserande och halvljummen anmälan av ett helt ok gubbveteranalbum. Om Attitude Adjustment hade lanserats som Steve Diggles soloalbum.
Men när han nu väljer att kränga skivan under Buzzcocks fana – som om Ringo Starr hade hållit fast vid varumärket The Beatles för sina soloalbum – behöver vi ställa albumet intill Buzzcocks fantastiska katalog. I det skenet är det här en skam för sitt namn.
