Det inledande titelspåret andas besvikelse och misslyckande redan från en inledande felstart och vidare till refrängens hopplösa konstaterande att den räta linjen visade sig vara en cirkel, och att den bara leder tillbaka till startpunkten gång på gång. Men den utveckling Elizabeth Stokes och hennes The Beths från Auckland, Nya Zealand, befinner sig är allt annat än cirkulär. Den pekar uppåt i en konvex kurva som bara blir brantare för varje album.
På deras fjärde album skiftar stämningarna fram och tillbaka mellan det jublande enkelt popiga optimistiska och det naket klingade djupaste vemodet och sorgen, och tillbaka igen. Som lyckligast klingar The Beths powerpop av The Bangles eller rentav ett modernt The Byrds, vare sig jangelgitarrerna är akustiska som i Metal och Roundabout eller tuffare elektriska som i Take.
Men i mitten av albumet bryts stämningen av, först med den djupt vemodiga uppgörelsen med Elizabeth Stokes avlidna mamma och deras missförstånd i Mother, Pray for Me, och sedan lika avklätt djupt sorgsen i Till My Heart Stops om antidepressiva läkemedels effekt på anknytning och relation.
Produktionen, av Stokes och hennes partner och The Beths gitarrist Jonathan Pearce är exemplarisk oberoende av stämningsläge, och till slut serveras en klockren sjunga-med-i-på-skithög-volym-popdänga i formidabla Best Laid Plans med en refräng att dö för – tänk Pauline Murray & The Invisible Girls om det säger dig något, eller gör den hemläxan om inte. Där har The Beths hunnit långt och högt sedan tidigare album och faktiskt också i relation till resten av den här alldeles utmärkta skivan.
