Vederbörligen hyllas han fortfarande för albumen först med Young Marble Giants och sedan The Gist under tidigt 1980-tal, och den som funderar på var The Magnetic Fields hämtat hela sin estetik behöver inte söka vidare. Men Stuart Moxham slutade inte där utan har under 45 år helt utan prententioner eller kommersiella ambitioner fortsatt skänka oss trösterik och synnerligen lågmäld pop
Med Dave Trumfio från The Mekons som producent är det kanske lite mindre lofi nu, men Moxhams återhållsamma indie med ömsom melodica och ömsom balalaika som bärande instrument och med rudimentära bossarytmer där det behövs är lika spröd och njutbar som någonsin. Det låter som inspelat viskande och på låg volym i ett sovrum, för att inte störa grannarna, och sångerna är konsekvent av högsta klass, från Dagger and Pill där Stuart Moxham har en mjukt melankolisk Nick Drake-ton till den ödmjukt trallade Do the Locomotion (nej, definitivt inte den Locomotion, förstås).
Stuart Moxhams bakgrund är märkbar överallt, och både den identitetssökande The Quiet One och Heart of Glass har alla de minimalistiska kvaliteter som präglade The Gist Embrace the Herd, med elegant hemmasnickrad artigt repetitiv indiepop och djupt vemodiga metaforer. Som allra mildast och mest tystlåtet i Another Day är kopplingarna direkt tillbaka till ursprunget i Young Marble Giants enda album från 1980 påfallande, medan Ancient Time har en storögd men fortsatt försiktig popighet som påminner om Orange Juices tidigaste singlar.
Med Stuart Moxhams försiktigt värmande Winter Sun går det att uthärda till våren.
