Ron Pope – American Man, American Music

Brooklyn Basement

BETYG 6 av 6

Det överraskande med Ron Pope är egentligen inte att han har 400 miljoner lyssnare på Spotify, även om det är en särskilt extraordinär siffra för en americana-artist. Det överraskande är att han har byggt upp den lyssnarvolymen helt utan backning varken av stora skivbolag eller media. Det är hursomhelst synnerligen rättvist.

Hans American Man, American Music är i allt väsentligt en komplett och oantastlig americanaskiva. Den har ett låtmaterial som är anmärkningsvärt från början till slut, och en bredd från det mest kraftfulla till det känsligaste. Den är övertygande i sitt tilltal såväl i romantiserade tillbakablickar på ungdomens  vilda tillvaro, njutningsfulla lugna stunder i medelålderns familjestabilitet och i hyllningar till både mamma, mormor och andra starka och viktiga kvinnor i Ron Popes liv.

När han spänner musklerna tangerar han Steve Earles tidiga Guitar Town-kraft. Nobody's Gonna Make It Out Alive är briljant självförbrännandes countryck med lika mycket elgitarrmuskler som smart coutryfela, och med ögonblicksbilder från en yngre upplagas kringflackande dagar "singin' Sweet Home Alabama for the one paying customer" på en bar utanför Augusta. Samma rumlande skildras i The Queen of Fort Payne, Alabama, om en kompis mammas försök att hålla ordning på ungdomarna. Men bland skivans alla genomstarka kraftlåtar står ändå Mama Drove a Mustang, en kärleksförklaring till Ron Popes mamma och hennes frigörelse ut som skivans absoluta höjdpunkt och en av årets starkaste låtar.

Men han har också en soulbotten värdig sin hemtrakt Muscle Shoals, och kan plocka fram dammig visa för fiol och mandolin i I Pray I'll Be Seeing You Soon. Hans akustiska stilla arbetarklassballad The Life In Your Years har alla förutsättningar att bli lika odödlig som till exempel Steve Earles Valentine's Day. In the Morning with the Coffee On är en hjärteknipande ballad om lyckan i vardagen med familjen, och dynamiken i större långsammare låtar som I Gotta Change (Or I'm Gonna Die) och den dramatiska duetten I'm Not the Devil med Taylor Bickett är övertygande. Med Klonopin Zombies balanserar Ron Pope sin ironiska iakttagelse av hur de mer avlägsna begravningsgästerna bedövat sig intill koma med receptlagda mediciner och vacklar omkring med menlösa Gudsord med en innerlig kärleksförklaring till den avlidne mormodern.

Shit, lyssna på stämmorna i till exempel I Pray I'll Be Seeing You Soon och konstatera att Ron Pope till och med har en egen Emmylou i Elizabeth Dewey. Med alla de förutsättningarna behöver man verkligen inga skivbolag eller medieuppbåd. Helt genom egen försorg har Ron Pope med American Man, American Music gjort en klassiker och ett av årets i särklass bästa album.

Missa inte den stooooora söndagsintervjun med Ron Pope. 

Av Patrik Forshage

15 februari 2025

Skivrecension