Förra året hade Orville Peck förutsättningarna att ställa till med något oerhört extraordinärt. Hans duett med Willie Nelson i queercountrymanifestet Cowboys Are Frequently Secretly Fond Of Each Other, med en text som pekade på countryns underliggande gayestetik och en video full av transpersoner, bögporrskådisar och andra hbtq+-personer hade ensamt kunnat vara startpunkten på en samhällsomdaning av sällan skådat slag.
Men så följde han upp den med ett dubbelalbum så välanpassat, vattenkammat och oengagerande att den lika snabbt tog udden av allt kontroversiellt. Komplett med alla kännetecken från den samtida topplistecountryn och dessutom profillösa duetter med folk som Elton John var den Orville Pecks absoluta bottennapp musikaliskt, men den bidrog till nya engagemang för sin upphovsman
Mellan sin Broadway-debut i Cabaret och en kommande filmdebut har han nu hunnit landa en sju spår lång EP full av dramatiska ballader, där han fortsätter utveckla sin croonerbatryton med kraft och dynamik som får Magnus Carlsson att blekna av avund till ett omfång och ett uttryck som få kan mäta sig med.
Lillasyster Cyrus – Noah – sjunger förtjänstfullt duett i det storslaget teatrala titelspåret, och från sin musikalerfarenheten tar han med sig Maybe This Time, som är en stillsam och lite anonym ballad ur Cabaret. Men den är också skivans enda återbesök i den utspädda soppa som var föregående album, och kontras omedelbart av en fint smörig Oh My Days. Ödsligare och starkare är My Side of the Mountain, med akustisk gitarr, pedal steel och vemodigt visslande, medan den avslutande dramatiska It’s the End of the World är mer Roy Orbison än Orbison någon var själv.
Förutsättningarna för den maskerade sångaren att med detta ta sig hela vägen in i countryetablissemangets allra innersta kärna och absoluta toppskikt är strålande, och kanske är det därifrån de aktivistiska tecken han någon gång visat upp gör störst nytta?
