Den oförställda omedelbarheten i Maja Milners röst och intensiteten redan från det allra första riffet i inledande Pity Party förmedlar en angelägenhetsnivå högre än på någon av Makthaverskans tidigare skivor. Själva beskriver de att de sökt ett ”rent destillerat Makthaverskan-sound” med sitt femte album, men den destilleringsprocessen har egentligen pågått kontinuerligt ända sedan debuten 2009, med delrapporter på album ungefär vart fjärde år.
Makthaverskan-soundet är numera lika stabilt självmedvetet som innovativt äventyrligt. Det är samtidigt drömskt flyktigt och intensivt pråträngande, det är samtidigt vasst taggigt och melodiskt medryckande, det är samtidigt moget reflekterande och infantilt oreflekterat.
I nakna Black Waters ställs Maja Milners röst mot enbart en lika stark och ömsint elgitarr. Desto mer frenetisk och larmig är Won’t Wait, som samtidigt gömmer en strålande postpunkig popmelodi i sin kärna, liksom ännu ljudligare Gambo och dova Öken.
Oberoende av ytterlighet har Maja Milners sång varit Makthaverskans inte särskilt hemliga vapen ända sedan starten, och här väver den sömlöst in Elisabeth Frazer-, Siouxsie Sioux- och Lora Logic-nyanser i sitt sammantaget helt egna uttryck. Anonyma uppgiftslämnare vittnar om hur svår hon är att spela in, eftersom hon blir så engagerad att hon helt glömmer bort detaljer som avstånd till mikrofonen och andra detaljer, men det är å andra sidan det som ger intensiteten och autenicitietetn i hennes uttryck.
Med lyriska teman som Makthaverskan sammanfattar med orden ”besatthet, självutplåning och känslomässig sårbarhet” och med ett låtmaterial och en själfyllt engagemang som matchar de begreppen är Glass and Bones ledigt Makthaverskans mest angelägna album hittills, och deras bästa.
