Till vardags är Lizzie Mayland kompgitarrist och den andra rösten i The Last Dinner Party, och i deras smarta artrock och glam finns inte plats för stilla akustiska folkvisor som dessa.
Men ensam i sin lägenhet efter turnéer drabbades Lizzie Mayland av ett vemod, och med stilla reflekterande sånger speglas den mindre angenäma baksidan av The Last Dinner Partys framgångar, till exempel ensamhet, hemlängtan och den sömnbrist som anas i EP:ns titel.
Homeward är ett lite ambivalent kärleksbrev till Lizzies Yorkshire, och med påfallande inspiration från Nick Drake finns en mörk grundton i EP:ns fem sånger. Det förstärks när stilla gitarrplockande ibland får sällskap av cello eller en hel stråkkvartett, och på andra ställen kompletteras gitarren av bara en vissling eller en mjukt melankoliskt träblås.
Med en fantastisk sångröst och ett omfång från det djupaste dova till de högsta klingande tonerna påminner Lizzie Mayland en aning om Klara Söderbergs röst, och så länge solokarriären inte påverkar det avsevärt mer expressionistiska The Last Dinner Partys fortsättning väljer vi gärna båda.
