Kurt Vile återvänder med ett underfundigt bublande feelgoodalbum lika fullt av blessyrer och krångel som av vänliga och omedelbara melodier, hanterat med samma goda humör och inbjudande tonfall. Han definierar det omedelbart i den inledande lofi-smekningen Zoom 97, med textrader som
”Check out my hands, my chimin’ chords
On a Goldtone mandolin guitar (…)
Watch as my life breaks down
Just as the song breaks down”
”I’m from the town where Sun Ra lived, Sun Ra died” myser Kurt Vile i You Don’t Know Cuz It’s My Life, och fortsätter stolt med att slå fast att ”I’m from Philadelphia”. Albumtitels hyllning till hemstaden går igen i fler texter och i hela processen bakom det egenproducerade albumet inspelat i hans källare. Kurt Vile beskriver att han tog sig an sitt första album på fyra år som om det vore hans allra sista, så att han måste få med allt han vill säga, inklusive alla infall som känns som av avgörande karaktär i stunden men annars kanske hade redigerats bort i det fortsatta arbetet.
Här är allt sådant kvar, och han låter gitarrer breda ut sig och ta sig friheter som aldrig skulle komma på fråga till exempel i ändå organiska War on Drugs, och tillåter sig fria hågkomster som ”“99 love songs” / No, it was “96 tears” / I seen you play it in your first band / That was my favorite band”.
Han larmar ljudligare med Crazy Horse-gitarrer i Chance to Bleeds ”old-time, lo-fi, DIY rock’n’roll”, efter att ha tackat både Neil Young och Bruce Springsteen för deras respektive Philadelphia-låtar i den föregående låten, och långsammare och mildare till exempel i titelspåret. När Kurt Vile tillåter den här sortens spontanitet och lössläppthet är han som bäst. Faktum är att han aldrig gjort ett bättre album.
