”I’m sitting in a hospital bed/ I want my life/ It really sucks” –varje textrad naturligtvis upprepad fyra gånger — sjunger Joey Ramone i I Got Knocked Down (But I’ll Get Up) . Då går det inte längre att låtsas som att det här bara är en av den ständiga raddan Ramones-skivor — visserligen alltmer sällsynta under det senaste decenniet, men ändå.
Retrospektiva album brukar vara ganska slarvigt – och ibland spekulativt – ihopsatta, men Don’t Worry About Me skiljer sig från den traditionen. Joey Ramone hade precis slutfört inspelningarna när hans sjukdom bröt ut. Hellre än att slänga in utfyllnadsmaterial – med undantag av Stooges-covern 1969 som kom ut redan för fem år sedan – har gamla kompisen och producenten Daniel Rey låtit skivan bestå av den halvtimme material som var klart.
Låtmaterialet står sig utmärkt i jämförelse med Ramones senare skivor (men vi låter förstås bli att jämföra med deras fyra första). Joey Ramone hanterar Louis Armstrongs What a Wonderful World och egna Like a Drug I Never Did Before med samma New York-arrogans som vi är vana vid. När han sjunger ballader gör han det så uttryckslöst att det på något bakvänt sätt blir känsligt ändå och han klarar till och med att hålla en gäst som Captain Sensible på jorden.
”I can’t control my fingers/ I can’t control my brain/ Hurry hurry hurry/ before I go insane” skrev en gång lyrikern Joey Ramone i I Wanna be Sedated. Vi hoppas att han slapp lida, och tackar en sista gång för hans förmåga att väcka oss ur vår bedövning.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
