Länge efter sin Stockholmsflytt fortsatte Joel Alme att sjunga om Göteborgs geografi, men efter mer än ett decennium i huvudstaden har han omlokaliserat spelplatsen för sina vardagsskildringar till Stockholms södra förorter, nu med Gullmarsplan både som sliten lokaltrafikknytpunkt och som lite sunkigt förortstorg som centrum. Men egentligen är miljön bara en plats för människor, och Joel Almes viktigaste lyriska styrka handlar som alltid hans empatiska och omtänksamma personskildringar.
Till viss del har han bytt perspektiv också där, från det självbiografiska till berättelser om andra. Här finns visserligen djupare porträtt av viktiga människor i hans uppväxt och omgivning, allra mest ömsinta i Alla helgon special och dramatiska Rita Margarita som rånar en bank på fyllan – det ”blir bra poesi”. Men Gullmars Gospel är också full av träffsäkra och nyanserade snabbporträtt av människor som flimrar förbi i hans omgivning. I titelspårets skildring av myllret vid Gullmarsplans knytpunkt lokaltrafik och det slitna torget intill möter vi Erik som varit borta för att halva livet kom emellan, ”men fel halva såklart”, och människor som får ”panta lite minnen, det är det enda av värde jag har”.
Musikaliskt är Gullmar Gospel intimare och mer organiskt än något Joel Alme gjort förr. Liveinspelat och direktmixat i stunden av Mattias Glavå fångar albumet musikernas samspel på ett sätt som leder tankarna till legendariska källarinspelningar av The Band och Dylan i ett hus i Woodstock. Det finns det gott om skavanker och obalanser, som när Joel Almes röst hamnar lite lite på rött i I morgon är min bästa dag, men sådant bidrar med nyanser, dofter och textur till närvaron och dynamiken.
I botten finns en gedigen och varmt tidlös rotpop, i titelspåret med torr 60-talsbas, löst hållna trummor och Fender Rhodes innan de eleganta stråkarna kommer in och skapar en dramatisk kontrast. I Hjärtat vet för mycket spelar Gustav Ejstes en vibrafon som ytterligare bidrar till det stilfulla levande vemodet, och med en text som manifesterar att det är okej med skavanker och tabbar kan den vara något av en programförklaring för albumet.
Med en underliggande Brill Building-karaktär i melodin har TIll H när det behövs det där cembaloklingande pianot som Joel Alme brukar använda när han vill närma sig barockpop, och det finns också i skivans mest omedelbara popdänga Peters park, med sin obevekligt rättframma och högst autentiska text om unga som hamnar i gängrelaterat vol och som skjuts ihjäl. ”Den här stan är på smällen / Men allt man ser är blåljusen / För alla ungar har däckat på vägen / På piller från doktorn och gängen”.
Joel Alme fortsätter vara en av landets mest unika musiker, låtskrivare och textförfattare. Han är alltid äkta och genuin i varje dimension och varje detalj, och han drabbar hårdare än de flesta.
