En av orsakerna till att Glasgowssångerskan redan på sitt debutalbum låter så stabil och meriterad är hennes parallella tillvaro som turnésångerska med The Pogues. Inget av uttrycket därifrån märks dock här, där visorna istället är dovt släpiga och ofta vilar på en botten av tunga pukor under luftiga gitarrer eller en tramporgel.
Det är inte bara hennes polska (och ukrainska) ursprung som i The End of the Year leder associationerna till Basia Bulat, eller i Summer som är en mild folkvisa med ond bråd död vackra dubbla akustiska gitarrer. Det våldsamma finns också i sånger som Dilute och i Bowls, och inte minst när hon sakligt förklarar för Anton att han bör ”go fuck yourself, go learn to get consent” innan desperationen för en kort stund väller fram i låtens crescendo.
Annars håller hon fast i det lågmälda allvaret även i roligare stunder som den surrealistiska Chicken Supermarket där man kan hamna i hav av jelly och möta självaste Billy Connolly.
