Ambitionen att låta replokal når Hurula upp till, för även om bandet är tight och kompetent innebär studions livetagningar att det slamrar, läcker och skorrar på det önskade skitiga sättet. Men även om det är gitarrindie med skavanker är det likväl mainstream inom den genren. Hurula och hans band är så meriterade att det hur de än gör liksom låter mera Krunegård än Agitator, mera Håkan än Terra, mera Kent än Cortex (även om man fortfarande kan ana Spinal Injuries-influenserna till exempel i Drömkemikalier). Det är förutsättningarna, och inom den ramen är Hurula lika expressionistisk och angelägen som någonsin.
Hans texter är rättframma, nakna och raka, med nedsprejade reklamskyltar, pendeltåg, soc, ensamhet, och en ständigt närvarande psykisk ohälsa med suicidala tendenser (”du snacka’ ner mig från ett fönsterbleck igår” i den fina poplåten En döende planet). Han manar på något sätt till positivism i den Joy Division-blinkande Tänk inga dåliga tankar, men kan förstås inte leva upp till det alls när han snackar med Gud om Omätbara skillnader och när han sjunger om kampen att avlägsna märkena efter Barnhem, ungdomshem, vårdhem.
