(Dubbelrecension med Prime Sth)
Göteborgska Hardcore Superstar sjunger om limousiner och drömmer om att bli nästa svenska stora exportframgång efter Volvo och Abba. Stockholmarna Prime Sth, som bosatt sig i Los Angeles, slåss inte mot biltillverkare utan nöjer sig med att konkurrera på den musikaliska exportmarknaden. Banden har två saker gemensamt.
Båda banden har klara möjligheter att leva upp till sina framgångsdrömmar, och inget av banden har något eget att komma med. Hardcore Superstar stjäl hejdlöst från Guns N’Roses och (förmodligen omedvetet) i förlängningen från Aerosmith. Ibland är stölderna smarta, men det mesta – och särskilt försöken att vara funkiga – är rätt plumpt. Det är dock inget problem för ett band som siktar in sig på Voxpoppubliken, risken för att någon ska upptäcka att kejsaren saknar kläder är ganska obefintlig där.
Lika förslagna är Prime Sth, som länsar Soundgardens garage snabbare än Chris Cornell hinner säga Black Sabbath. Prime Sth är mera förhärdade än Hardcore Superstar. Med Max Martins hjälp kladdar de lite popfärg på stöldgodset innan de kränger det vidare, men målarjobbet är den typen av hastverk som regnar bort vid första duggregn.
Om Prime Sth och framför allt Hardcore Superstar lyckas slå igenom internationellt är det inte i första hand den svenska musikens anseende som drabbas. Det hårdaste slaget får den hårdrockscen som precis håller på att återhämta sig från Bon Jovi.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
