Redan med albumtiteln proklamerar norska Gluecifer att de inte har några andra musikaliska ambitioner än senast de släppte ett album för drygt två decennier sedan, och som om absolut ingenting hade hänt i musikvärlden under drygt två decenniers bortavaro trampar Gluecifer gasen i botten med dubbla bastrummor (”för sakens skull”) i The Idiot, med små Iggy-blinkningar insprängda inte bara i titeln.
Ärligt talat lutade de bandets kärna Biff Malibu och Captain Poon tillsammans med senare tillskott Raldo Useless, Danny Young och Peter Larsson (vad har stackarn gjort för ont för att förtjäna ett så andefattigt namn?) tungt mot uråldriga referenser redan förra varvet, och de lever kvar här om än i ännu snabbare tempo. I ytterfilen susar de förbi The Hives som inte ens hinner fånga en skymt av dem, och med sin hyperintensiva och faktiskt rätt smarta dumrock ger de The Hellacopters en match om att hantera rockenrollens klichéer med finess och påhittighet, till exempel när de i The Score och Mind Control tar avstamp i AC/DC och när de tangerar Alice Cooper i Made in the Morning.
Här finns fotbollskörer och mullrande kanoner i Armada, här finns hyllningar till gammaldags radio med Rolling Stones-referenser i On the Wire och här finns tung gothhårdrock med psykedelianyanser enligt The Cults recept både i skivans höjdpunkt Pharmacity och i Another Night, Another City. Här finns LA-glammig hårdrock med flageolettgitarr och poprefränger som får Tord Karlsson att jubla i slamriga I’m Ready.
Alltihop är skitkul från början till slut, precis som det brukade vara. Det lär vara ännu starkare live, precis som det brukar vara.
