När man fyllt 66 är man berättigad till återblickar och nostalgi, och efter utflykten till sitt undanlagda amerikanska material på för drygt ett år sedan senast är Revalution Club en återkomst till det svenska språket och på flera ställen tillbakablickande, i inledande Revalution kom ända till barndomen.
Men minnen som först framstår som idylliska blir snabbt framstår som tystande, hämmande och tvingande, med ”regler som osynligt matos över kvarteren”. Medan idyllens fasader krakelerar i ökar intensiteten från hennes oerhört täta band, ledda av Johannes Berglund och med bland andra Anders Stenberg från Deportees på gitarr.
För Eva Dahlgren är en artist med integritet och ett allt tydligare budskap, och hennes blick är alls inte bara retrospektiv. Tvärtom kombinerar hon det personliga om relation och konstnärskap med skarpa reflektioner av samtiden.
”Jag ser världen / Idioterna / Och skurkarna. / Där är världen / Dom giriga / Religionerna / Diktatorerna/ Aspiranterna / – Så måla måla inte världen / Måla måla måla mig”, sjunger hon med intensitet i Måla måla, och sedan fortsätter hon ännu mer frankt i Idioter att under två minuter konstatera att ”idioter prater med idioter pratar med idioter pratar med…”. Änuu mer rättframt uttrycker hon sig om stöveltrampens bruna ”i Polstjärnan (Slava Ukarini).
Hon hyllar bestående konstnärsskap av Man Ray och Karin Boye i Helium, och på det personliga planet är hon mer tillfreds, över drivande programmerad rytm i Allt jag vill ha (”det har jag”), och även av relationens start är skakig i Summan av noll slutar det ändå lyckligt i en av skivans finaste stunder.
På några ställen är arrangemangen lite otidsenliugt 90-talsljudande med sina svepande synthar, och när sådana effekter också läggs på Eva Dahlgrens röst till exempel i Polstjärnan blir det lite för mycket. I relation till kvaliteten i Eva Dahlgrens konstnärskap är det en marginell invändningm, men det vore till exempelt fint med en akustisk version av hennes i grunden vackra kärlekssnapshot Musiken som hörs från Rival.
