Ryktet säger att Claudia Brückens nästa steg är en andra xPropaganda-skiva, två år efter att det förra – ihop med gamla Propaganda-kollegan Susanne Freytag – lyckades tilltala det övernostalgiska Storbritannien tillräckligt för första listplaceringen sedan 1986, trots att det helt saknade spänningen i det ursprungliga Propagandas elektroniska gothdisco för 40 (!) år sedan. Det gör det lite svårt att riktigt begripa vad hon vill ett fjärde album i eget namn, såhär tio år efter att hennes förra soloalbum inte uppmärksammades efter förtjänst.
I eget namn skruvar Claudia Brücken ned de modernistiska dragen och gör popmusik avsevärt mer konventionell än under Propaganda-eran. Det är fortfarande i huvudsak elektroniskt, men de tydliga 80-talskopplingar som finns här går snarare tillbaka till en mer mainstreaminriktad synthpop än det hypermodernistiska snitt som var Propagandas på Dr Mabuse och Duel.
När hon tycker att en ballad som The Only Ones behöver en elgitarr och lite stråkar får det bli så, även om det gör att resultatet blir alldeles för välkammat, och även när det blir mer utpräglat synthigt som i toppnoteringarna To Be Loved och Sound and the Fury där även hennes röst är elektroniskt bearbetad är det mer Mute än ZTT.
Den mer konventionella karaktären ger å andra sidan större utrymme för Claudia Brückens eleganta popröst, som har precis lagom mycket spår av tysk brytning för att fortsätta vara exotisk för den engelska publik hon i första hand vänder sig till. My Life Started Today en smart omskrivning av Lou Reeds Satellite of Love som borde kunna få uppmärksamhet, liksom det dansgolvsinriktade låtparet Shadow Dancer och dess ännu synthigare del två Dancing Shadow. Tänk om det skulle kunna vara tillräckligt för att hjälpa henne att slippa det där nostalgibandet xPropaganda framöver?
