För två år sedan lyckades Charlie’s Magazine först få det stora skivbolagets Kjell Andersson att gå i taket med sin stadiga countryrock med mycket Neil Young-influenser, och sedan följde inte bara undertecknad utan en stor del av recensentkåren efter i entusiasmen över debuten Sweet Alibi. Men de gröna skogar som någon inbillat bandet väntade både i Sverige och internationellt syntes inte till.
När Charlie’s Magazine ändå får en överraskande andra chans väljer de att ta det säkra före det osäkra, och slätar ut alla egenheter och personliga drag till förmån för det stora skivbolagets vanliga traditionstyngda mitten-på-vägenpop. Försäljningsmässigt är det kanske ett klokt beslut.
Lite Shania Twain och lite Abba-piano gör att inledande Something That I Missed är en möjlig radiohit och kanske till och med skulle ha tagit sig till final i Melodifestivalen. En drös Cardigans-försök borde ju också kunna gå hem i stugorna, och om inget annat funkar kan Charlie’s Magazine ta till lite prepubertal pop i de Blondieterritorier där The Sounds tror att de rör sig.
Musikaliskt är utslätningen en mera tveksam väg. Vi behöver inte ett nytt The Cardigans, och särskilt inte ett försiktigt och fegt sådant. Vi behöver inte en svensk Shania Twain. Vi behöver definitivt inte ytterligare ett The Sounds, inte ens ett lite vuxnare.
På ett eller två ställen går det fortfarande att ana ett egensinne hos Charlie’s Magazine. När de slappnar av på försiktiga Buses & Trains, med akustisk gitarr och ödsligt piano, är det inte illa alls. Men överlag gör Charlie’s Magazine allt för att ge skivbolaget precis den intetsägande bredbenta och anpassade produkt de efterlyst.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
