”I will walk with Jesus”, sjunger Black Rebel Motorcycle Club i Gospel Song, och sällan har det varit mer passande att dra fram den gamla klyschan om att när Fan blir gammal blir han religiös. Istället för att knäckas av att förra skivan gick åt helvete, att bandet fick sparken från skivbolaget och att de inte kunde hålla sams inbördes började Robert Turner och Peter Hayes om från början.
De ersatte pojkrummens idolbilder av Marlon Brando i skinnpaj med porträtt av Allen Ginsburg och stringhyllor fyllda med Beatpoesi och Biblar. De skalade bort gitarrlager och rundgång, som om de ville rena sig från alla gamla jämförelser med Jesus & Mary Chain, och letade sig istället tillbaka igenom den amerikanska rootsmusiktraditionen. Ljudväggarna har fått ge plats för försiktiga akustiska gitarrer, skrikande distorsion har ersatts av bluesigt munspel och piano, och rock’n’roll-pamfletter är utbytta mot religiösa grubblerier om synd, djävulen och förlåtelse.
Devil’s Waitin’ ]är countryblues med gospelstämningar lika osannolika som effektiva, och den fina soulballaden Promise har en smäktande kör och både piano och blåssektion hämtade från Bourbon Street.Ain’t No Easy Way, med uppenbara lån från White Stripes bluesvarianter, är en riktig dänga och ett kraftfullt undantag från det avskalade anslag som gör att stora delar av Howl ]hade kunnat vara en samtida systerskiva till The Freewheelin’ Bob Dylan.
Black Rebel Motorcycle Club kanske fortfarande har kvar sina fuzzboxar, men de tänker fanken inte använda dem.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
