Björns vänner har alltid varit ett unikum. Lite eljest, som en numera avliden familjemedlem skulle ha uttryckt det. Utan att ens snegla mot tendenser på den samtida musikscenen spelar de sedan mer än 25 år konsekvent sin egen pop, där de gamla indie- och proggdimensioner som utmärker deras melodier och i ännu högre grad deras arrangemang låter organiskt framvuxna snarare än konstruerade.
Bandet som kretsar kring Richard Schickes vision och sånger har existerat i de perioder då han befinner sig i Sverige, och har haft sin senaste inkarnation sedan sex-sju år. Det här är bandets fjärde eller femte skiva ”beroende på hur man räknar”, och den är full av vänligt vardagliga sånger om otillräcklighet och om livskriser, såväl självupplevda som självförvållade.
Den intensiva upptempopen i om svek och otrohet i Du verkar ljuga är förtvivlad i textrader som ”Slingrar loss dig ur min famn som om jag hade smör i mina händer” och också rättframt konfrontativ i refrängen, och samma konfliktberedskap finns i Liv, lämna mig ifred.
Med sin gripande sång är den vemodigt nostalgiska Mitt unika fall är albumets höjdpunkten, men det finns fler fina stunder, till exempel Den eviga vinden med tydliga 80-talsindienyanser någonstans i närheten av Lloyd Cole och The Proclaimers och americanaanstrukna Det som inte blev.
Om Hoola Bandoola Band var altruistiska och storpolitisk agiterande i sin vardagsrealism, om Philemon Arthur & The Dung var amatörmässigt surrealististiska i sin och Torsson är tradrockigt landsortromantiska i sin – för att nämna tre band i varsin utkant av Björns vänners musikaliskvärld – så har Björns vänner sitt helt egna aparta vardagsrealistiska ansats, här med en musikalisk palett med många fler nyanser än tidigare.
Om du ursäktar ordparen rymmer Björns vänners uttryck samtidigt spontantinet och kontroll. Det är rättframt utmanande och samtidigt milt ödmjukt, det är habilt och löst i kanterna på en och samma gång. ”Spökprogg” vill de själva benämna sin genre, och det går inte att invända mot. Dels för att det är deras egenkonstruerade term med det innehåll de själva definierar. Men också därför att albumet All tid i världen låter ganska mycket just spökprogg.
