”You know I’ve been writing songs and singing them / For nigh on 30 years / I like it / I love it!” jublar Bill Callahan – lågmält naturligtvis – i Pathol O.G, och resonerar utförligt om varför och hur och om sin utveckling under åren. För hans dagar som 58-åring rymmer mycket introspektion om den egna tillvaron och gärningen, och metatexter om hans skapande återkommer ideligen.
Själfreflekterande frågar sig Bill Callahan redan inledningsvis den existensiella frågan Why Do Man Sing, och riktar sig till sin ständiga andlige Fader Lou Reed, klädd i vit, för att få svar. ”Lou, Lou, Lou, Lou, Lou Lou, Lou, Lou – what is this place that you took me to?” Lou tittar sin lärljunge djupt i ögonen och skakar varmt hans hand, och sedan förklarar han varför människan sjunger.
Ingen överträffar Bill Callahan i vemodigt smarta iakttagelser. ”I remember a girl in Tennessee, where girls in songs always seem to be” minns han till exempel, och slår fast livsvisdomar som att ”It’s important not to treat your life boat as a yacht”. Men även om han gillar sina oneliners – och har bättre sådana än de flesta – är allvaret stort genom hela albumet, och kanske allra mest så i Empathy om faderskap med djupt vemod och brutal ärlighet till hans egen far.
”I’m not a robot and I never will be” försäkrar han i Computer, och konstaterar att ”AutoTune, I don’t want to hear it” med långa förklaringar om hur sådant förvrider förväntningar på den mänskliga rösten. Det är en programförklaring som inte bara illustrerar Bill Callahans till synes delvis improviserade pratsång, så närgången och tätt intill att det inte riktigt är bekvämt tills man kapitulerar för intimiteten.
Det är lika mycket ett ställningstagande över låtarnas karaktär, som fria och oputsade med förändrade tempon och infall till exemempel i allt snabbare And Dream Land, och ju längre skivan tar sig igenom sin timmes speltid blir arrangemang allt lösare hållna. Jim Whites trummor håller ändå någon slags ordning tills ungefär halvvägs genom albumets fulla timmes speltid, och under den tiden är även både elgitarr och blåssektion någotsånär konventionella.
Men ju längre albumet spelar desto ledigare blir arrangemang och inspelningar. Ingen bryr sig om att hantera bandbrus, och arranganemang reduceras till lite förstrött gitarrklinkade och några halvspruckna pianotoner här och där, och en vänlig oboe som återkommande soloinstrument helt utan virtouskrav. Ibland kompletteras det med en pedal steel och kanske en tuba och lite förnöjt visslande, som i Highway Born, och på något sätt blir det bara starkare och mer angeläget ju lösare i kanten det låter. ”I’m not a robot and I never will be – sing it with me!”
Så här lågmärlt vass har Bill Callahan nog inte varit sedan A River Ain’t Too Much To Love för drygt 20 år sedan, och så här djupt självreflekterande och frisläppt äventyrlig har han aldrig varit tidigare. Det är inte utan att man undrar vart det kommer att ta vägen under hans 59:e och sedan 60:e års dagar.
