Benjamin Booker - Lower

Fire Next Time

BETYG 5 av 6

Han debuterade med ett strålande album skitigt garagerock för drygt tio år sedan, men hann knappt värma upp distpedalen innan han flydde New Orleans för Mexico för ett andra album fullt av smäktande retrosoul med mjuka stråkar. Sedan 2017 har han inte hörts av på skiva, och när han nu är tillbaka med ett senkommet tredje album har han omlokaliserat igen, till Perth i Australien, och ännu en gång hittat helt nya musikaliska vägar.

Eller, nya och nya. Tillsammans med hiphopproducenten Kenny Segal från LA gör han musik som rymmer spår av tidigare inkarnationer, men kombinerat med nya element ger det ett helt nytt intryck. Det distar och skrapar fortfarande i förstärkare, och soulelementen har dröjt sig kvar inte minst i Benjamin Bookers mjuka sångstil och sammetsrefränger. Kombinerat med programmerade undergroundbeats, skeva samplingar och udda upphittade gatuljud låter det lika snyggt som spännande, och därtill skriver Benjamin Booker strålande låtar. Distgitarren dominerar i Same Kind of Lonely, men över ett lojt beat och med en drömsk poprefräng, och New World är en av albumets mest omedelbara låtar med sina skrapiga samples och distinkta beats.

Han är uppvuxen i en husvagnspark i Tampa, där grannarna tände eld på ett kors på hans familjs gräsplätt när han var sex år, och till den miljön återvänder han för suggestiva LWA in the Trailer Park som är trasigt elektriskt surrande och samtidigt suggestivt soulklingande. Den sortens konstruktioner återkommer hela tiden, i suggestiva Pompeii Statues, i den mäktiga soulballaden Hope for the Night Time direkt från rännstenen ("I was on the ground / I mean the literal ground") och i Rebecca Latimer Felton Takes A BBC vars titel namnger en mycket aggressiv white supremacist till tonerna av intensiva stråkar. 

Om Lower är ett soulalbum - och det finns mycket som talar för en sådan genrebestämning - så är det ett soulalbum som utmanar alla rådande konventioner.

Av Patrik Forshage

29 januari 2025

Skivrecension