Det där med dansmusik har Baxter Dury sneglat åt förr, men han har aldrig omfamnat det med samma konsekvens och engagemang som på sitt åttonde album. Med ambitionen att i den kontexten ändå agera sin ålder samarbetar han med producenten Paul Epworth (Adele, Bloc Party) och de gör ett moget album som lockar lika mycket till dans som till sneda leenden.
Baxter Dury är som alltid en charmerande slusk mitt emellan Sleaford Mods och Serge Gainsbourg, den där som pratsjunger intensivt och mustigt med svordomar och obsceniteter som skulle få hans salig far att rodna, och som överlåter refrängerna på inhyrda skönsjungande kvinnor. Det fungerar särskilt bra i elektronisk danskontext som den här. Mockingjay hämtar sin titel från The Hunger Games och ger Baxter Dury utrymme att halvrappa ironiska kommentarer om argsinta nätkrigare på social medier, och i Schadefreude sitter han på ett hotellrum i Stockholm och gottar sig åt en elak recension av den otrogna flickvännens band.
Vi möter ett antal trasiga karaktärer i Hapsburg, som intar”breakfast at the Berghain” och spiller drinken, och på den brittiska barkedjan All Bar None, som de med uttalet Allbarone försöker övertyga sig själva om är ett snofsigare ställe än det är. Där hittar vi bland annat Baxter Durys The Other Me på skivans minst dansanta låt, med en suggestiv bas men inte tillstymmelse till elektroniska danselement. Just där, och kanske en aning i Tom Tom Clubiga Return of the Sharpheads, släpper han lös sin mest utpräglade dialekt från västra London och låter påfallande lik pappa Ian Dury.
