B C Camplights album har alltid varit djupt själutlämnande, och behandlat hans återkommande psykiska ohälsa, hans drogmissbruk, hans hemlöshet, hans UK-exil, hans deportering tillbaka till USA från England och senast hans raserade relation.
Likt John Grant hanterar BC Camplight sina trauman i briljant komponerade sånger med komplexitet och omedelbar enkelhet, och den här gången har han tagit sig hela vägen till pudelns kärna. A Sober Conversation behandlar med stor rättframhet det sexuella övergrepp BC Camplight utsattes för av en lägerledare som ung tonåring och de konsekvenser det fått i hans liv.
Han tar sig an traumat rätt på, och inleder albumet med att iscensätta ljuden från steg som närmar sig tältet medan orkestreringen bygger upp närapå Psycho-spänning. Därifrån blir det lyriskt bara värre, men paradoxalt nog allt mer spännande och fint musikaliskt.
Two-Legged Dog i duett med Abigail Morris från The Last Dinner Party är Burt Bacharach-möter-Todd Rundgren-dynamisk, och albumets stora komplexa orkestreringar är fantastiska. Särskilt i When I Make My First Million och Rock Gently To Disorder, som på det där Brian Wilson-sättet förmår vara samtidigt komplex och oerhört melodisk. Skönheten i den senare kontrasteras dessuom mot beskrivningar av BC Camplights flykt in i missbruket av ”cocaine and Weetabix”.
Genom albumets alla låtar har han en pågående dialog med sig själv, och i titelspåret blir det rent dråpligt när låten först tvingas förklara för BC Camplight att den är bara en metafor och sångaren sedan försökerundvika att ta sig an det smärtsamma allvaret genom att vräka ur sig provokationer som ”Don’t tell anyone. I don’t care for David Bowie”.
I Where Are You Taking My Baby vänder han sig så direkt till förövaren. Han är inte redo att förlåta, men förklarar att han inte tänker låta sig tyngas av traumat mer. ”I’m ready to not hate you anymore, I’m taking the power back”.
