När man som främsta försäljningsargument lyft fram tonårsilska och uppror har det ju en tendens att bli allt svårare ju äldre man blir. I år firar merparten av medlemmarna i världens yngsta veteranband (snart inne på sitt tredje decennium) sina 30-årsdagar, och befinner sig sedan länge i en svår identitetskris.
Numera drar Ash huvudsakligen åt den breda amerikanska topplistepunken, och den hanterar de lika bra som någonsin Green Day. Lägg till det några gubbiga emo-flirtar och den mängd Manics-storslagenhet som krävs när man umgås i U2-kretsar, och Ash borde kunna fortsätta vara attraktiva för en yngre publik, förutsatt att den publiken levt ett skyddat liv med enbart tillrättalagd topplistemusik, och aldrig råkat ut för något av de tiotusentals band genom musikhistorien som låtit på samma sätt, fast bättre.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
