När Ash var (väldigt) unga punkrockare och släppte sitt debutalbum 1977 försökte de vara så tuffa att det blev skittöntigt. Nu har de nått medelåldern och sitt nionde album, och genom att de låter sig låta töntiga blir de tuffare än någonsin.
Det nordirländska bandet har väl aldrig varit särskilt stringenta, och för att markera någon slags science fiction-tema inleds Ad Astra med överdådig symfonirock i ordets mest bokstavliga bemärkelse, när de med stort allvar, mullrande pukor och episka synthar tar sig an Strauss Also Sprach Zaratustra. Men sedan avviker de omedelbart från den linjen med Which One Do You Want? som är den bästa The Smiths-låt Johnny Marr aldrig skrev (hur mycket Marr det än låter om både melodi och gitarrer).
Ointresset för enhetlighet innebär också att de lika gärna spelar ett mäktigt Cheap Trick-gitarrsolo i titelspåret som att de blandar in gammal hederlig grebo-indie i Fun People, någonstans mitt emellan Sator cirka Slammer! och Crazyhead och med Graham Coxon från Blur som gäst. Men framför allt finns här ett rejält knippe Weezer-hypersmarta powerpoplåtar med Give Me Back My World och Keep Dreaming i spetsen.
Och som för att verkligen manifestera sin töntighet rensar de bort alla spår av originalets calypso från Jump in the Line, som de hittat på soundtracket till Beetlejuice, för en renodlat publikflörtande powertolkning.
Med den låtuppställningen och ett band klädda i rymddräkter saknar Ad Astra både röd tråd och ambitioner att bli tagen på allvar. Men fler wannabe-hits inträngda på ett album hittar du å andra sidan inte den här hösten.
