Röstmässigt och kanske avseende sval elegans har Ala.ni jämförts med Sade Adu, men Ala.ni har avsevärt större spännvidd i sin uppenbart tränade jazzröst. På hennes tredje album sjunger hon svalkande bossa med lekfullhet och stil, och de de komplexa röstarrangemang som präglade den föregångarene för fem år sedan är nedtonade och möter ingen omedelbar kontrast som då med Iggy Pops sträva franspråkiga recitationer.
Det närmaste är Hey Moon med en ensam bas och synth bakom ett lättsamt körarrangemang, och även om körer kvittrar som Andrew Sisters på fler ställen är det inte sådant som är huvusaken här. 1940-talskänslan dominerar även i där de mest experimentella dimensionerna finns, i ihopklippta jazzgitarrfragment av Marvin Dolly i This Is Why.
Ala.ni har hängt på sina föräldrars Grenada, på Barbados och på Jamaica, och solskenet därifrån lyser starkt över hela albumet, trots att det är inspelat i ett svankallt Paris med stöd av jazzmusikern Clement Petit. Summer Meadows är vintage Camden-calypso med muntert blås från autentiska Skatalites-medlemmar som Okiel McIntyre, medan den avskalade akustiska smygsvängiga Don’t Want to Hate You låter som Vera Lynn i en Kitty, Daisy & Lewis-låt.
Men solsken betyder inte nödvändigtvis bekymmerslöshet. Tief samplar The Mighty Sparrow och ifrågasätter världens resursfördelningar, och den nästan lite för idylliska bossan med fladdrande flöjter i Blue Mountains gömmer sorgesamma resonemang om riskerna för överfall för den som vandrar på Jamaica.
I avslutande Ton Amour med tydlig reggaetonpåverkan fortsätter hon problematisera Jamaicas våld, i synnerhet mot kvinnor. Den har skivans mest moderna sound, tillsammans med Best of Me, där Ala.ni mot ett mycket subtilt beat hyllar sin avlidne mentor Tony O’Saul från uppväxten i norra London.
Det är mindre experimentellt och mer omedelbart underhållande, med andra ord, och fortfarande i högsta grad värt din uppmärksamhet.
