Aaron Lee Tasjan inleder originellt på Get Over It, Underdog. Han pratsjunger över ett mjukt groove och Beatles-indiska stråkar (tänk Within You Without You) på albumets absolut bästa och fyndigaste spår Science Friction.Nästföljande Welcome To The Clownshow är fin och ädel 70-tals singer/songwriter-musik, i samma ådra som Sir Elton, Harry Nilsson, George Harrison eller för all del Rufus Wainwright utan den manierade rösten. Hoppet tänds om ett riktigt litet mästerverk till album!
Sedan händer något. Get Over It, Underdog förvandlas blixtsnabbt till ett betydligt mindre originellt kalejdoskop över Tom Pettys musik. Här finns den unga rockern med snarl och drawl i rösten, hela vägen fram till den åldrade bluesrockiga veteranen som gjorde Hypnotic Eye. Aaron Lee Tasjan imiterar alla Pettys epoker med samma nasala tonträff, fraseringar och idiom. I synnerhet fokuserar han på två hörnstenar i Toms långa och varierade karriär. Först pop-perfektionen som Jeff Lynne rattade fram på Full Moon Fever – trummor som är inspelade slag för slag, hyperkomprimerade och diskantrika akustiska 12-strängade gitarrer, studsig basen, tuggande elgitarrer och superenkla men ack så effektiva melodier. Tasjans Lost & Alone låter som en outgiven outtake från den sessionen.
Ännu större fokus lägger Tasjan på emulera Petty som han lät på Rick Rubin-producerade Wildflowers. Inte bara ljudbilden utan även låtarnas känsla av öppen väg, sommar, uppbrott och vemod som gjorde Wildflowers så galet lyckad och omtyckt. Och Tasjans tolkning av samma slags låtar är riktigt bra. Lydia’s Boots, Shiver med sina fina stråkar, Can We Get An Amen som ekar av Harrison och Beatles precis som Tom Petty gjorde, och avslutande The Dream Comes True – jag tror Petty hade varit nöjd med samtliga. The Real har samma feeling som You Don’t Know How It Feels – men Aron, word of advice, Tom Petty hade aldrig tillåtit ett så långt gitarrsolo och jam på slutet, och den smakfulla Mike Campbell hade inte heller spelat det.
Produktionen av albumet är på skyhög nivå, inte långt efter förebilderna Lynne och Rubin, med tanke på att budgeten för Get Over It, Underdog lär vara något lägre än när den globala superstjärnan Tom Petty klev in i studion på 80- och 90-talet är det en bedrift.
Hade Aaron Lee Tasjan i något högre grad frigjort sig från förebilden hade betyget varit ett eller kanske till och med två snäpp högre. De två inledande spåren talar för att det kan hända i framtiden, och resten är definitivt bra nog för att varmt rekommendera Get Over It, Underdog.
