The Avalanches har alltid haft en förkärlek för det eklektiska, men på No Bad Memories har spretigheten fått bli hela estetiken. På 52 minuter trängs 31 spår, glitch, house, vaporwave, en rad gästartister och – som sig bör med The Avalanches – ett oöverskådligt antal samplingar. Resultatet är ett album man nästan scrollar sig igenom – låtarna är som kortast högljudda notiser och ringsignaler, som längst kortare Instagram Reels.
Det finns något intressant i hur No Bad Memories tycks omfamna den trasiga demo- och TikTok-erans idé om att en låt inte behöver vara längre än en och en halv minut. Men där Kanye West ibland influerat hela musikgenrer genom att släppa ofärdiga låtar blir The Avalanches försök mindre imponerande. Hårda klipp mitt i låtar, högljudda digitala artefakter, vintage reklamjinglar och datorspelljud i de fragmentariska mellanspelen gör lyssningen kaotisk, men lämnar mig också med en längtan efter de intrikata övergångar som tidigare band samman albumen.
Like Clockwork / Hit by Traffic är Jersey club rakt av, en genre vars storhetstid redan passerat. Det kan förstås vara en poäng i sig. Ett relativt färskt sound som redan hunnit bli gammalt i en era av mikrotrender passar onekligen in här. Men albumets 80-talsnostalgi, som för tankarna till Jai Paul och Dijon, känns mindre övertygande. Betydligt bättre fungerar Blue Shadows med Yeah Yeah Yeahs Karen O, All the Time in the World med Weezers Rivers Cuomo, Magic Wand och Final Credits, där bandets varma, soulfyllda och drömska uttryck får ta plats.
I Far Away möter UK jungle soulsamplingar, och samarbetet med Khadija Al Hanafi och hyperaktuella John Glacier lönar sig verkligen. Gästlistan rymmer allt från Carly Simon till Mike Patton från Faith No More, men hiphop som alltid varit en av The Avalanches grundpelare gör sig bara påmind i den dansanta avstickaren Vida. Brooklynrapparen Erick the Architect levererar ett intensivt och träffsäkert flow över ett maximalistiskt klubbigt beat.
För det är när de starka melodierna får möta den digitala fragmenteringen som No Bad Memories blir riktigt spännande. Albumet fångar en tid där musik konsumeras i kortformat, trender återvinns innan de hunnit svalna och varje idé konkurrerar med nästa om uppmärksamheten. Synd bara att The Avalanches ibland låter lika otåliga som den publik de tycks kommentera. Här finns gott om glimtar av det gamla hantverket som cementerat The Avalanches plats i samplinghistorien, men alltför få låtar som tillåts bli något större än just glimtar.
