Någon måste ha förtalat Johannes V, ty utan att han gjort något ont blev han av Redaktören tvingad att recensera Fontaines D.C. Det irländska bandet blir bara större och större, men undertecknad har svårt för Dopamine Chambersgeneriska elektrorock. Det låter som ett gitarrförstärkt Depeche Mode, där varken låtar, syntljud eller texter är minnesvärda, och vad ska man med det till? Att det låter minst lika stort som U2 påminner om att större inte alltid är bättre. Emomelodierna och undergångsgnället är snarare småsinta, och när bandet plockar bort pumpet i balladen One Man låter de som ett sämre Coldplay.
Två tredjedelar av Dopamine Chamber är alltså urtrist, men sedan kommer Rosalíaduetten Where Is Gone? och den är odiskutabelt episk. Årets låt i den kommersiella sfären ligger gömd som en juvel bland gråsten. Akustisk gitarr, spagettielgitarr, dramatiska stråkar och blås, enorma trummor med virvelreverb modell hisschakt och rullande pukor gifter sig med Grian Chattens och i synnerhet Rosalías sång.
Och faktum är att avslutningen av Dopamine Chamber är lyckad. Plötsligt skämmer Fontaines D.C. bort oss med starka melodier. You Miss Me har en grym refräng och Japan är en lite tamare Oasis-ballad som inte alls är oäven. Vid det här laget är ilskan över att sitta gisslantagen av ett tråkigt kommersiellt album utbytt mot en försiktigt positiv attityd, och i synnerhet en önskan om att absolut sist av alla hoppa på hypetåget som är Rosalía.
