Det som från början var en hobbysysselsättning för Roddy Bottum från Faith No More är sedan många år hans huvudaktivitet, ihop med musiker som har samlade meriter från Hey Willpower, Sister Double Happiness och The Wrecks. I Imperial Teen agerar alla fyra bandmedlemmarna leadsångare, och kanske är det en av orsakerna till att det är lite spretigt och trevande mellan genrevarianter och uttryck.
Värre är att de olika uttrycken alldeles för ofta är av låg standard. Den viktigaste egenskapen i banal bubbelgumpop, till exempel, är charm, och sådan saknas helt när Imperial Teen släpper fram sina infantila sidor. Deras stiffa elektropop är, med undantag för alerta A Single Chair, inte ens på samma bollplan som förebilder som The B-52’s.
Powerpopen har visserligen kraft men saknar avgörande drag som vokalharmonier och överhuvudtaget finess, och låter ofta både daterad och tungfotad. Den spänst som producenten Steve McDonald från Redd Kross bidragit med på ett par av deras tidigare album saknas nästan helt i hans frånvaro.
Den sortens vitalitet kan bara anas i Kiss It Goodbye, i avslutande Bringing It Down och i Get You Home, som är skivans enda minnesvärda kraftpaket. Hands All Up skulle visserligen vilja vara Stooges eller åtminstone Primal Scream, men blir ingetdera, och när Imperial Teen i inledande Overdrive citerar Sex Pistols Bodies är det nästan genant att konstatera att det bara är just den lånade textraden som har laddning, inget annat.
