Todd Snider dog i november förra året under något oklara och dystra omständigheter. Efter en turné som avbröts i Salt Lake City hittades Snider skadad och blodig och fördes till sjukhus, där man inte riktigt trodde att den nedbrutna mannen faktiskt var en turnerande artist. Snider hävdade att han blivit överfallen och rånad, medan utredare snarare tror att han skadat sig på egen hand. Efter utagerande beteende på sjukhuset plockade polisen Snider därifrån, och när han och managern skulle flyga hem fick Snider ännu ett utbrott och avvisades från planet. Väl hemma i Nashville verkade Snider förvirrad och svag och sökte inte den vård han hade behövt. När han till slut togs in akut led han av lunginflammation och blodförgiftning, och trots att han sattes i medicinskt framkallad koma överlevde han inte.
My Second Rodeo är postumt färdigställt och det är ett kanonalbum på alla sätt och vis. Över Sniders tagningar, som ibland är demoinspelningar med andra ljud i bakgrunden och ibland studioarbete, adderas ett svårslaget New Orleans-sound med fett blås, souliga körer och träskmarkssväng, inte olikt en viss Dr. John. Snider låter hängig och släpig, men samtidigt vass och rolig i sina betraktelser över galenskapen i USA och i sig själv. Den mörkaste nattens funkighet hänger över One Nation Under Fire, My Second Rodeo, (I Got That) Déjà Vu och Can Your Monkey Do the Split. Det är häftigt, groovigt och bängt så det förslår.
Todd Snider var en tämligen unik och högst egensinnig låtskrivare. Hans säregna och roliga röst har tystnat för gott, och My Second Rodeo är en perfekt svanesång som han nog njuter av i sin himmel. Men vi som är kvar här nere sörjer att det inte blir något mer Snideralbum.
