Rob Good kommer från Oakland i Kalifornien och hans powerpop är en orgie av 12-strängade gitarrer och influenser som Tom Petty, Big Star, Beatles, Flamin’ Groovies, Byrds plus samtida kollegor som The Lemon Twigs. Inte finns det väl en risk att man någonsin kan tröttna på Rickenbackers, rotaryeffekter på gitarrslingor och nasal sång? Tro mig, efter 14 spår så intill förväxling lika i ackordföljd, tonart och arrangemang vill undertecknad som ägare av en svart Rickenbacker 620/12 klippa av minst 6 strängar för gott.
Det tar emot att såga Goodbye Summertime, när man både vet och hör hur mycket snickeri Rob Good och de kompisar som bidragit med pålägg har lagt på den här på tok för långa skivan. Allt låter fint och polerat, men både musik och text är alldeles för intetsägande för att sticka ut i mängden och en stor del av att sätta ihop ett album handlar om att välja bort och välja rätt för att få ett flöde som lyssnaren vill följa till sista ton. Om The Goods hade kokat ner Goodbye Summertime till åtta eller absolut max tio spår hade inte materialets enformighet blivit riktigt lika problematiskt.
Lazy, Punchbowl, Ginger Rose och Sleepytime med lite utfyllnad emellan hade räckt till ett klart godkänt betyg. Men som sagt, 14 låtar som blir 43 minuters speltid funkar bara inte. Skira gitarrer och glättiga melodier blir utmattande när ingenting bryter av. Jo förresten, näst sist kommer Waiting som antagligen är inspelad med mobilens diktafon, men den blir bara märklig och malplacerad i det annars blankputsade sammanhanget. Goodbye Summertime bevisar att det definitivt kan bli för mycket av det goda, hur mycket kärlek man än har till somrig powerpop.
