Den konservativa countryvärlden med sina pickup-truckar med bensintankar stora som i en jumbojet, sina Stetsonhattar och sin tjurridning är väl ungefär lika tolerant mot manlig homosexualitet som hockeygymnasiet i Grums. Orville Peck är en stolt homosexuell cowboy från Sydafrika som precis som Ang Lee med klassikern Brokeback Mountain förstår hur underbart gay cowboyestetiken är.
Och Orville Peck ber inte om ursäkt för sig på fjärde albumet Mule. Efter en inledande elegi där Emmylou Harris leder sorgesången över en man förvandlad till mula sparkar Big Ol’ House och Already Gone igång hårt och brett som en otämjd hingst. Jay Joyce som sitter bakom rattarna har tidigare producerat korkade artister som Eric Church, och det hörs. Men hjärtat är med, och redan i Rehab Blues tar Peck ner musiken till något mindre och mer personligt i en betraktelse över det drogmissbruk han kämpat med.
Orville Pecks främsta tillgång är utan tvekan rösten. Han har en Memphis-kvalitet i stämbanden som påminner om Charlie Rich eller självaste Eeeelvis Presley! Låtarna handlar om kärlek och ensamhet, missbruk och psykisk ohälsa, gaylivet och manlighet. I de allra finaste spåren — The Fall och efterföljande Cowboy Heart — blandas Pecks undersköna röst med en lagom bred produktion, och resultatet blir så bra att låtarna inte hade behövt skämmas för sig på Dwight Yoakams klassiker This Time. The Fall har dessutom en melodi som påminner om In The Ghetto, så det säger sig själv att den blir väldigt fin ihop med Pecks röst.
The Breeze, The Grass, The Mourning Dove And Me är också en höjdpunkt med sitt fina bluegrass-snitt — felor och banjo och vispade trummor. Avslutade Mule har en folkig ton och knyter ihop säcken i sin betraktelse över Hollywoods Babylon-tillvaro och farorna som lurar där.
Orville Peck är en country-artist av skyhög kaliber och om han tog ett rejält steg mot den mer alternativa countryn — förslagsvis ett framtida album producerat av en konnässör som Jeff Tweedy — skulle han kunna bli en av de allra största. Riktigt där är han inte än och ibland låter Mule onödigt fläskigt. Men Pecks originalitet och musikalitet går inte att ta miste på ens när sångeffekterna jobbar som hårdast på att maskera den. Orville Pecks ansiktsmask är för övrigt mindre än någonsin på omslaget, nästa gäng kanske han kastar den helt.
