Troligtvis kommer Nick Lowe ut på precis utsatt tid 21.15 för att avsluta årets upplaga av den formidabelt mysiga festivalen Stockholm Roots. Det är aningen svårt att veta, när man väntat i åtminstone 90 minuter vid scenkanten för att kunna göra en riktig närstudie. För sällan bjuds en sådan högtidsstund för oss musikälskare – och en sådan masterclass i låtskrivande – som när Nick Lowe är i stan.
Sedan inleder den 77-åriga brittiska nationalklenoden med Where Is My Everything och lyckotårarna i ögonen förstör möjligheterna till detaljgranskning eller nykter distans. Det är bara att deklarera – innan konserten har bästa Iris på Debaser Strand hjälpt undertecknad att lämna fram en vinylskiva till mästaren — med skribentens egna Nick Lowe-imitationer och ett nedklottrat tack för att Lowe skrivit världens absolut bästa låtar – och givit en signerad Seconds Of Pleasure tillbaka. Stort och hjärtligt tack Iris!
Nick Lowe är på ett strålande humör ikväll och vid glädjande god fysisk vigör, iklädd stilig vit skjorta, eleganta byxor och sin karaktäristiska jumbo-Gibson över magen. Han sjunger och spelar lika varmt och avslappnat som en sommarsemester i Blackpool och när diamanter som Long Limbed Girl och kvällens absoluta höjdpunkt House For Sale ingår i setet vet min glädje inga gränser. Dessutom är de tre nummer som plockas från senaste albumet Indoor Safari riktiga pärlor – Love Starvation, Jetpack Boomerang och Trombone gör Nick Lowe med stor inspiration och inlevelse. Publiken tar emot nytt material med samma entusiasm som gamla superklassiker (Cruel To Be Kind, What’s So Funny ’Bout Peace Love And Understanding) och det syns att det gläder upphovsmannen.
Konserten går i ett rasande tempo och tar slut alldeles för fort. Det är trots allt en festivalspelning, tider ska hållas. Men varför boka Nick Lowe som avslutande akt för endast en timme? Bruce Springsteen är lika gammal och spelar i tre timmar. Då behöver vi minst 6 timmar med Nick Lowe – trots hans föredömligt korta och kärnfulla låtar – för att allt nödvändigt ska få plats. Ja, så är det faktiskt!
Hur som helst kan vi skatta oss lyckliga över att år 2026 få spendera en söndagstimme tillsammans med en man vars låtskatt sträcker sig mer än ett halvt sekel tillbaka i tiden och ständigt uppdateras med nytt, fantastiskt material. Att Nick Lowe fortfarande framför sina alster med så mycket glädjefylld energi och kommunikation värmer hjärtat och leder handen till att lyfta på hatten i en tacksam gest över livet och konsten.
