Årets upplaga av Stockholms Roots-festival inleds i strålande solsken på Hornstulls strandpromenad, där Local Terrain spelar ett litet gig med det bästa från årets debutalbum och ett par mycket fina smakprov från en kommande uppföljare. Förutom ett knippe hängivna lyssnare som kunde sjunga med i texterna charmade Johannes Vídén tillsammans med Max Lindahl på trumpet förbipasserande och joggare med sina känslosamma och mycket fina sånger.
(Jodå, en disclaimer är på plats här, eftersom Johannes dessutom är en av Fokus Musiks mest uppskattade skribenter. Men det förtar inget av styrkan i Local Terrains spelning.)
Tidigt på fredagen är James McMurtry en av festivalens höjdpunkter. Förra årets The Black Dog and the Wandering Boyvar ett americanamästerverk i nivå med Kris Kristoffersons bästa, och live finns det en gedigen boogiebotten i hans country. Den är synnerligen ordrik med sjukt snygg lyrik framförd med en ton som visar hur Lou Reed hade låtit om han var sprungen ur den amerikanska södern, och som kommer bättre till sin rätt när McMurtry väljer tolvsträngad akustisk gitarr i den elektriska kraften. När han rundar av genom att bjuda in oss allihop till Continental Club i Austin, där han spelar varje tisdag, är det nästan så att man ger upp sin USA-bojkott och bokar en resa direkt.
I stilig jägmästarhatt ställer sig Aaron Lee Tasjan ensam på scenen med sin akustiska gitarr och vrider upp volymen till nästan plågsam nivå. Att han har John Prine som sin främsta förebild (liksom Todd Snider och Guy Clark, berättar han mellan två låtar) är påfallande, och med sånger som Twelve Bar Blues, fulla av snyggt berättande, tragik och komik, och med små textutvikningar mot USA:s styre och om festivalen vi är på vinner han oss enkelt. Och just när man tänker att han är lite grovhuggen i sitt gitarrspel skickar han iväg några elegant snirkliga fingerplockande virtuositeter att hänföras av.
John R. Miller hade inte råd med trummis på sin Europaturné, så det får han hantera med pedaler, men i övrigt har han fullt band, inklusive fiol. Låtmaterialet är skrovligt och hårt genomlevt, men han blundar sig igenom hela spelningen och bandets surmulna hållning förmedlar känslan av inbördes dålig stämning. Det drar ner intrycket, hur bra John R. Miller och hans sånger än är.
