Phoebe Bridgers första egna album på sex år omgärdas av ett hemlighetsmakeri värdigt Area 51 eller en gömd atomvapenanläggning. Och inledande The Outside och Lost Boys är två underbara detonationer i örat. Det första med cool harmonizer, vackert piano och oväntade ackord och det andra med ett skönt tolvsträngat driv och några utomordentligt fina textrader. Fantastiskt!
Men sedan faller Lost Weekend till allt för kommersiella marker och en genre av kändisrock där berättelser om exkärlekar är vad publiken törstar efter att få lägga pussel med. Drottningen av denna trista genre är givetvis Taylor Swift och även om Phoebe Bridgers är mycket bättre skulle man önska annan produktion, annat sångljud, mer varierat material och starkare driv överlag.
Men låtarna är ändå fina nog för ett bra betyg. Bridgers kommersiella folk/folk-rock möter 00-talsindie, och även om det saknas verkliga bangers efter de två inledande spåren saknas inte starka ögonblick. Stundtals försöker sig producenterna på en experimentell ambiens och även om den känns en aning utstuderad fungerar den.
En storstreamare blir Lost Weekend givetvis, och Phoebe Bridgers huvudsakliga målgrupp kommer att dyrka den. Vi som inte tillhör de redan frälsta sörjer att förlösningen uteblir efter den inledande dubbelsmockan.