Några enstaka utflykter på egen hand har det blivit under åren, men först 55 år efter att han knöt den där kontakten med Patti Smith som kom att bli livsavgörande för Lenny Kaye släpper han sitt första soloalbum, och varken han eller någon annan tänker slå på stora trumman för det.
Det är klokt, för något stort och omvälvande album är Goin’ Local inte. Ambitionsnivån avslöjas redan i albumtiteln, och till stora delar är sångerna här små folkrockiga bagateller som If I Were You och Poppy – lågmälda, personliga, kloka och sympatiska, och ofta relaterade till det New York City som formade Lenny Kaye men också till hans nuvarande hemvist i Pennsylvania.
På flera ställen haltar hans vokaler en aning, och man får en känsla av att han trots nästan 60 år i centrum av New Yorks rockscen inte riktigt är van vid att kombinera musik med lyrik. Sedan de träffades 1971 har lyriken varit Patti Smiths ansvar, och på det området låter Lenny Kaye ibland som Bambi på hal is. Det är å andra sidan charmerande, och när Patti Smith så rycker in och bistår i låtskrivandet i Solstice låter det lika excentriskt valhänt hursomhelst.
A Friend Like You är lika omedelbart melodisk och smart suggestiv i refräng som vad som helst från Horses eller Radio Ethiopia, och har ett arrangemang som inte skiljer sig nämvärt från de referenserna. Men i övrigt får den som letar namnkunniga vänner eller kändisanekdoter om vänner och kollegor som Lou Reed och Allen Ginsburg söka annorstädes, även om han i titelspåret prövar ett gitarrsolo enligt vännen och kollegan Tom Verlaines estetik.
The Things You Leave Behind är den 79-årige kännarens och samlarens lite sorgsna reflektioner kring vad som ska bli av alla skivor, gitarrer, böcker och minnessaker han samlat på sig under sin livstid, och den stilla akustiska ballanden World Book Night borde The Strand på Broadway göra till sin officiella temasång.
Det är ur de omgivningarna han beskriver att albumet är sprunget, och det är i de omgivningarna han försäkrar att man ofta kan hitta honom vid halv fyra på morgonkvisten, dansande till White Wedding på någon kvartersbar. Come Dancing skildrar den enkla glädjen med storögd enkelhet, och ja må han leva och fortsätta med den tillvaron av samlande, utlevelse och uttryck i hundrade år.
