Staffan Westerberg avled förra veckan, och alla vi som fick vår barndom ”förstörd” av hoimnom och av odödliga hits som Storpotäten sörjer innerligt. Hade Luke Haines varit svensk hade han gått långst fram i sorgetåget, och sjungit sånger om Lillstrumpa och om att dilla med maten.
Men Luke Haines är brittisk, så när barnprogram är temat för hans senaste temaalbum – som vi har saknat hans temaalbum – är Westerberg inte med. Hans 60- och 70-tal var amerikansket och brittiskt, och hade en särskild tonvikt på magi och trolleri så som Luke Haines minns det.
Mama Cass handlar om tioåringens fantasier om The Mamas & The Papas och Scooby-Doo-gänget i deras ”hippie fuck truck”, medan somligt nog kräver nog sin engelska kontext för att vi riktigt ska förstå djupet, som när han sjunger om sin barndoms programledare Mick Robertson eller vänder sig till Tommy Cooper och frågar var han gjorde av sin fez.
Men han hinner förstås få små med små kommentarer om Johnny Kidd och Mr Crowley dessutom, och i Luke Haines värld är även Graham Bond Turns on His Mellotron någon sorts magi. Han lyckades smita in på The Omen 2 också, och är fortfarande skakad både av den och av det grövsta citatet ur Exorcisten.
Musikaliskt är det Luke Haines sedvanliga och djupt personliga blandning av glamrock, folkpop och ärkebrittiskt pre-britpop, med smarta T.Rex-riff i TV’s On All the Time till flöjtfinesser i Mum – lika genialt som någonsin förr. Med en speltid om en halvtimme är det precis lagom för barnets koncentrationsförmåga, åtminstone under tidigt 1970-tal.
