Varma sommarnätter innebär inte mysiga stunder på bryggan utan bara otåligt och ensamt snurrande i svettiga lakan? ”God damn the unicorn, God damn the glitter, I can’t sleep. There’s too many cars outside when I’m counting sheep.” Du behöver Unbunny. Som en blyg arvinge till Velvet Undergrounds tredje och Plastic Ono Band kan Jarid del Deo, aka Unbunny, bli ditt sällskap genom sommaren. Med en ansats så försiktig – huvudsakligen akustiska gitarrer, ett tvekande piano och den tillbakahållna sången – vill Unbunny allt annat än tränga sig på. Istället är det de slående vackra melodierna som får lyssnaren att stanna upp och spetsa öronen. Med lätt sorgsna Nothing Comes to Rest är Unbunny den där nya blyga bekantskapen som aldrig skrävlar om sina kvaliteter, men där varje glimt av personligheten andas vän för livet.
Bara när det drar iväg lite för långt mot John Lennons tidiga soloskivor, som i Pink Lemonade, eller när Unbunny en gång försöker småskoja lite, likt They Might Be Giants med staccatosång och smarta textrader som ”Jets fall into the ocean, in ways that looks so strange”, kan du ana något lite negativt hos din blivande så nära vän. Men det är inget att hänga upp sig på. Med Unbunny, Sufjan Stevens och kanske en tystlåten Jens Lekman som partners har du fått ihop en egen liten bridge-klubb för sensommarkvällar i bersån.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
